Så var det dags - i lördags den 29/9 2012 - mitt första Lidingölopp...

Historien är snabbt dragen denna:
Jag satt höggravid och dan och tittade på årets Vasalopp... Svärmor åkte och så tycker jag de är så mysigt att sitta och titta på alla duktiga skidåkare, motionärer som proffessionella... Man sitter där hemma med sin kaffekopp och nått gott och tänker "tänk om jag skulle åka???" Varje år när den tanken har slagit mig har jag genast stoppat den längst bak i "att göra listan" i mitt huvud igen.. Men inte iår... Min idé var att anmäla mig till Vasaloppet 2013 och på det sättet få fart på min träning igen efter "mammaledighet" från träning osv... Sagt och gjort, jag anmälde mig till Vasaloppet eller ja det blev "Öppetspår" då platserna till Vasaloppet tog slut ganska fort. Även svärmor och svärfar har anmält sig till Öppetspår 2013! :-)

( Insåg just att det TYVÄRR krockar med vår rasklubbs (Springerklubben) avelskonferens i Örebro såååååå (på ren närkingska) TRÄÄÄÄLIGT.)

Ja så flöt det på... "Ska du inte simma Vansbrosimningen och springa Lidingö" skojade min sambo, när du ända ska köra igång med träning igen...hehe... Kanske det sa jag och anmälde mig till båda...

John föddes den 7 maj i år, två veckor senare började jag med promenader kombinerade med lätt lätt löpning det gick bra, kroppen var med på noterna så jag körde på lite lätt!

Så till dagen D!

Vi åkte hemifrån på lördagsmorgonen, min mor och far var hemma hos oss med lille John och hundarna - stort tack för det! På vägen (i Bredäng) hämtade vi också upp Connys bror Rickard som lotsade oss till Lidingö genom centrala Stockholm hihi det blev lite "sightseeing"

Chaufför och co driver

Startområdet

Så när jag den 29/9 ca 30 sprugna mil senare stod i startled 10 på väg att starta mitt första Lidingölopp var jag lycklig...
Konstig typ tycker ni kanske som är lycklig när man har 30km hårt terränglopp framför sig??

Efter första genomförda kilometer och man såg skylten 29... Ja då funderade jag lite på vad jag höll på med, jag menar, det är inte många ställen som ligger 30 km härifrån jag skulle springa till... ;-)

7 km
 
De första 10km var väldigt lättsprugna, vid 7 km stod Conny, Klara och Connys brorsa Rickard och hejjade på mig :-) Efter de första 10km kom det mer jobbiga backar jag kände mig helt slut i rygg, axlar och armar, helt matt så jag tänkte kommer jag till 15 km är jag glad... Vid 15 km bjöds det bananbitar, bitar av saltgurka och Pågens kanelbullar, dryck från Poweraid och vatten förståss. Jag åt och drack gående och fick massor av kraft tillbaka direkt så jag körde på. Drack och åt i alla kontrollerna eller vad det kallas. Blir man ex. törstig är det ju redan försent så lika bra att hålla vätskedepåer laddade! I de backar som var riktiga stignigar, (de flesta kändes det som ) gick jag i rask takt för att spara krafter till resten av loppet. Det trista var bara att jag fick känningar i knälederna och i jumskarna så de sista 15km kunde jag heller inte springa i nedförsbackarna...mycket trist då dessa ofta ger lite mer skjuts på vägen så att säga..

Vid 20km vid målområdet där banan sedan fortsätter ut i skogen igen, där stod Conny och Klara igen samt Connys mamma (svärmor) Marja som kommit även hon tillsammans med svärfar Kenneth och Hero för att hejja, titta och hämta nummerlapp till sitt lopp dagen efter. "Lidingö Tjejlopp"

 
20 km (gula flärpen på skon är tidtagningschipet)

Jag var mkt trött där men åt och drack och sedan var det på't igen :-) Nu kändes det ju mycket bättre när kilometrarna räknandes nedåt - 10 - 9 - 8 - 7 - 6 - 5.... Vid fem stod den så där...ja den bokstavligt talat S T O D där ABBORRBACKEN!
 

Ja...jag hade redan bestämt mig att gå i raskt tempo uppför och så gjorde jag, jag kan tala om att det "tog i rumpmusklerna" hihi men med en besegrad Abborbacke så hade jag ju bara ca 5 km krav, det gick fint sprang förbi massor av folk...funderade på om man skulle gå där eller?? men i efterhand efter loppet insåg jag ju att de var trötta... (Hur du kan man va när man springer/sprungit så långt, hjärnan var bara inställd på MÅL inte att fundera mer än så...HAHAHA) Det var verkligen diverse stilar för att ta sig upp för backarna de sista km. Vissa trippade lätt, andra gick med långsamma steg, andra gick i framstupa sidoläge. Vissa drog på leendet, andra var helt borta...  Jag vet iaf att jag var en av de som gick med ett leende på läpparna för jag vann bara mer och mer i min tävling mot mig själv!

Vid ca 2 km kvar till mål kom så lite bortglömda "Karinsbacke"  den där Karin kan inte vart någon snäll tjej, för den backen var väl inte heller en av de roligare upplevelserna MEN jag passerade även den. När så 1 km skylten passarades känndes det så himla skönt, 1 km kvar tills jag får träffa KLARA min fina dotter, det var det jag kämpade för de sista 10km, att så snabbt som möjlkigt få träffa Klara. När jag sprungit en stund på sista km så stod det ett gulligt äldre par och hejjade, "Nu har du bara ca 200 m kvar nedför och sedan upploppet" ropade de, attans att de peppade och jag ökade takten något och kom så in på upploppet...
   
Ett lerigt, klistrigt upplopp, ögonen tårades jag var snart i mål, där stod Klara, Conny, svärmor och svärfar och svågern Rickard och hejjade på mig... Väl i mål kändes det så himla skönt, jag var stel i benen och i knäna men så lyckligt, när min fina sambo Conny kom springade fram till mig med en gigantisk röd ros och kramade om mig och sa hur imponerad han var av att jag klarat loppet... Ja - då grät jag... Jag var i MÅÅÅÅÅL!!!!! Tiden var väl inte helt lysande 4:12:47 men vad då fem månader tidigaer var jag höggravid så WTF och tider är till för att slås.


Streching pågår... I MÅÅÅÅL efter 30 km
   
Tillsammans med min hejaklack Rickard, Klara, Marja, Kenneth och Hero, Conny bakom kameran.

Vi åkte från Lidingö direkt hem till Rickard, hans sambo och blivade fru Rey hade gjort en god middag till oss med efterrätt och allt, det smakade gott! Vi hade en trevlig stund hos dem innan vi begav oss hem igen!

Såg just att det var 360 dagar kvar till Lidingöloppet 2013 och 10 anmälda, kanske är det 11 anmälda om en liten stund?

En sak som gjorde mig tårögd och rörd under loppets gång var alla fina människor som stod och hejade på löparna, de gav mycket energi, publiken lyfter verkligen en när det är jobbigt! Å alla goa duktiga ungar (och andra funktionärer) som jobbade med servering och utdelning av dryck osv längs banan. På vissa ställen fanns "privata vattenställen" där barn stod med vatten i muggar till oss som kutade förbi! :-))