Ja som ni säker vet alla som är läsare av min blogg eller som är mina vänner på FB så lever jag just nu i en bubbla av besvikelse...  
Det är liksom lite så för mig när saker (alltså större saker) går emot mig, då faller världen samman för mig, jag blir deppig och har inte lust med nått... Jo helst bara ligga och sura under täcket. Det är inte att jag är "dålig förlorare" eller nått sånt utan det är snarare att jag har jobbigt att ta besvikelser eller när sådant man jobbat hårt för går i stöpet utan att jag själv liksom kan påverka det... Ingen är ju perfekt eller någon supermänniska så det är kanske normalt? Jag vet inte, jag känner mig iallafall inte speciellt normal när jag är i den "bubblan"...   

Det var väl inte normalt heller att åka till start på söndagsmorgonen kl 03.30 med halsont och rethosta (och med feber men det visste jag inte på morgonen) Men det gjorde jag, satte mig tillsammans med min svärfar på bussen mot Sälen. Starten gick 07.00 då hade vi redan vart vakna i nästan fyra timmar.... (vad håller man på med?)

Mot Smågan då och det gick i snigelfart - inte alls ÅKA skidor utan med GÅ/STAMPA skidor) Ja alla har väl sett hur Vasaloppsstarten ser ut? På öppetspår är det ju dessutom inga startled som delar upp lite grand utan här skidar alla 10 000 skidlöpare iväg samtidigt... I det spår jag och svärfar hamnade i hade vi dessutom ca 10 pers framför oss en liten individ som skidade väldigt långsamt och inte "tog plats", hade nog försökt stå något längre fram om man hade tänkt lite mer. Jaja fram till Smågan kom vi och jag mådde ok det gick ju så långsamt så det var nästan som att gå en promenad...

Mot Mångsbodarna började jag känna i halsen mer och mer och varje djupt andetag jag försökte ta gjore så himla ont...det gick inte att andas djupt...  Kan man inte andas ordentligt vid ansträngning så ssyresätts ju inte musklerna och det blir en riktigt ond cirkel...

Eftersom jag är så onödigt envis så fortsatte jag ändå mot Risberg, det gick sakta för mig och spåren hade ju sett sina bästa minuter redan... Uppkörda, sönderkörda spår, det var inte lättåkt direkt man fick inget gratis... Vi hade otur med temperaturen under dagen alltför varmt ute för att spåren skulle hålla för 10 000 skidåkare. Här borde vi ju tänkt alltså, som jag skrev tidigare, man skulle vart längre fram i start fållan och med det fått bättre spår och bättre utgångsläge att "åka skidor" för mig hade det väl inte hjälpt eftersom jag var sjuk men en tanke till nästa gång..? Nästa gång...? Nästa gång....?  
Svärfar väntade hela tiden in mig, lite synd om honom tycker jag för det drabbade ju honom och hans tid... Försökte få honom att åka men han ville ju förståss se att jag kom fram till Risberg. Jag kom fram dit tillslut och bestämde mig för att bryta där. Man vinner absolut INGET på att försöka sig ta sig i genom nio mil på skidor med feber och ont i halsen... Men jag kan berätta att jag grät när jag brutit, så jäkla mycket grät jag, kunde knappast prata med Conny när jag ringde upp och sa att jag blev tvungen att bryta...

Alla vet ju att man inte skall idrotta med halsont och/eller feber....
MEN allt var ju åt helvete... (ursäkta mitt dåliga språk) alla timmar av bilkörande till skidspår - alla timmar i spåren svett på gymet - barnvakter som ställt upp - pengar man lagt på boende, anm.avg, utrustning och på olika sportdrycker/uppladdningsgrejer... Alltså har säkert lagt ut minst 10 000:- på förberedelser... Iof är det väl väl investerade pengar i hälsa och friskvård... Men då vill man ju inte att det ska vara HÄLSAN som sätter stopp.....

Ja ja får se det som att jag iaf klarade ett "Tjejvasalopp" åkte ju tot 3,4mil iallafall   

Ja det blev ju ett kul inlägg där jag bara klagar.... Men det var lite skönt att skriva av sig och få släppa ut några tårar till... Nu har jag bearbetat sorgen lite till... För jag känner verkligen sorg...

Det som kommer bli det jobbigaste eller är det jobbigaste det är de kommentarerna som är "jasså du fick bryta" "Jasså du klarade det inte" För jag känner ändå inte så - som att jag inte klarade det...jag försökte men det var nått annat som satte stopp... Formen som kännts så jäkla bra... nej får kolla om det finns någon plats kvar på Vasaloppet på söndag... *host-host*  
(Fast det är ju rätt - jag klarade det inte...)

Svärfar kom iallafall i mål   Super bra jobbat av honom är stolt över honom jag!

 

morgan

28 februari 2013 14:05

Mycket bra kämpat. Du har iallafall tagit med dig mycket erfarenheter till
nästa år, men jag förstår din besvikelse.

Maria

28 februari 2013 15:43

Tack Morgan :-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jo nu händer det grejer i badrummet igen... Vi har världens längsta (i tid) badrumsprojekt tror jag... Det revs ut i slutet av sommaren förra året, blir väl klart nu i vår? Ja många turer har det varit å så har ork, lust och energi saknats ibland....

Enya hade haft en jobbig sista vecka. Hon har betett sig nästan som om hon skulle valpa varje dag i en vecka så nog kan ni tro att jag vart på helspänn, gått och stått på nålar. I princip bott och sovit bredvid valplådan i tre dagar nu… Fast i...

...jo det är sant! Sambon får inte hitta det och tro att det är gammalt och nått man ska slänga... Först tänkte jag lägga det där jag har kokta ägg. ( brukar koka så många som får plats i äggkokaren så har jag till ett par frukostar ) men där kanske ...

I går var det dags för mig att förförsta gången starta på officiellt jaktprov. Ett Nybörjarklass B prov som anordnades av Springer Östra vid Kungberga Lillgården utanför Nyköping. Jag hade anmält Diezel. Vi har tränat en del, mest apportering, stad...

Tänk att se sin lilla dotter öva apportering med hennes älskade Diddi... Efter jag och Diezel tränat klart, några apporter och sitt/sittsignal övningar idag. Då ville Klara testa... Hon fick dummien av mig. Diezel fick förstås ögonen på henne då :...