Jo nu händer det grejer i badrummet igen...
Vi har världens längsta (i tid) badrumsprojekt tror jag... Det revs ut i slutet av sommaren förra året, blir väl klart nu i vår?
Ja många turer har det varit å så har ork, lust och energi saknats ibland.. Ja vi har ju inte heller suttit i sjön då vi har duschen där nere, i tvättstugan och två toaletter till...
Men så här ser det ut nu, dusch mojängen är just nu utdragen ca 50 cm från väggen så elektriker och VVS:are skall kunna jobba bakom :-)

Enya hade haft en jobbig sista vecka. Hon har betett sig nästan som om hon skulle valpa varje dag i en vecka så nog kan ni tro att jag vart på helspänn, gått och stått på nålar.
I princip bott och sovit bredvid valplådan i tre dagar nu…
Fast igår förstod jag att nu är det nära, Enya vägrade äta hela dagen, knappast ens smörgås med ost, någon köttbulle slank bara ner och nått hundtugg. Jag trodde nog att valparna skulle komma under natten men inte då. Dock var det mycket hässjande och bäddande och ut och kissa i natt. När klockan var 05.30 väckte Enya mig ordentligt för då var det ”äkta” hässjningar så att säga, tempen hade krupit upp till normal/straxt över också. Vid 06-tiden ringde jag min mamma, så hon skulle komma så fort hon kunde och ta hand om Klara och John under valpning. Hon kom nästan direkt – tror mamma kastade sig i bilen och snabbt förde de 1,5 milen för hon var här på knappt 20 minuter tror jag?

Enyas öppningsskede hade ju nästan pågått i två dygn så hon var ganska trött. Alternerade med att ge henne en ”dietsoppa” jag kokat ihop samt en ”energidrink” med yoghurt, äggula och Dextropur. Det slukades med god aptit!

Hennes värkar började så smått efter nio och vid 11 tiden kunde jag äntligen se en fosterblåsa.
Hon var ganska orolig och kunde inte slappna av förens hon satt sig i mitt knä…
Där satte hon sig och så tittade hon mig djupt i ögonen och krystade, 11.18 föddes den första av Enya och Raffertys valpar som var en hanhund med Enya sittande i mitt knä, vilken upplevelse och vilken känsla, min fina lilla Enya.
Fick Enya att gå tillbaka i valplådan och sedan gick det fort ännu en hanhund kl 11.25 och en tik vid 11.55, jag hann knappt med…

Sedan var det lugnt en timma, jag som var vrålhungrig passade på att gå och värma mat jag hade i kylen, jag gick in till Enya emellan men allt verkade lugnt. Så jag satte mig och åt min mat det tog väl 5 minuter när jag kom tillbaka låg där ännu en liten tikvalp som var så fint ”av navlad” och torr och ren. Duktiga underbara Enya – tänk vad de kan tikarna! (Så klart de kan det gör de ju i det fria men ändå…)

Väntan igen, min mamma passar upp med kaffe osv och en timma senare 14.15 kommer så ännu en tik. Denna något mer leverfärgad än de övriga två som är mer vita i sin teckning.
Lite lustigt med valparna är att deras födelsevikt vart ungefär densamma:

Valp 1 hane: 396g
Valp 2 hane: 396g
Valp 3 tik:      397g

Valp 4 tik:      400g
Valp 5 tik:      400g

Straxt efter den tiken kom ännu en liten tik valp men hon hade hunnit bli en ängel redan innan  hon föddes.. Så hjärtskärande att se den livlösa kroppen men man får se det så att det är skönt att de kommer ut och inte blir kvar i tiken när det kommer en dödfödd valp.

Enya vart lugn – hon sov och tog det lugnt, tycker det är så svårt att veta om det är några kvar, jag tyckte hon kändes ”butig” liksom lite tjock, tyckte jag nog jag kände några sparkar, tog Enya på en lite promenad så hon fick rasta av sig och ev komma igång lite. Innan duschade jag henne för hon var helt nedsölad. Undertiden gjorde min mamma i ordning hos valparna, bytte till rena tidningar och ren vetbed och svabbade ur lådan.

När vi kom in efter promenaden satt jag hos Enya någon timma till men hon var så stilla och låg och bara mös med valparna, några sparkar kände jag inte heller … Hade jag inbillat mig dem då? Så jag gick och gjorde i ordning en ”After Birth” drink till Enya och den sög hon i sig…
Jag städade och tvättade av laddade tvättmaskinen och tvättade osv och så gick jag och ställde mig vid spisen en stund, kålpudding a la Paulun skulle det bli! Vi hör ju valprummet från köket men inget konstigt det verkade stilla bara några små pip då och då… Gick och tänkte på namn till de fem små och tänkte det är allt en lagom stor valpkull...

När jag sedan vid 18.00 skulle gå och ta ut Hero och Diezel samt ge dem mat så gick jag såklart in i valprummet, då tyckte jag Enya såg så sölig ut… Jag räknade valparna och ja det hade kommit en till, han var fortfarande våt av fostervatten så jag torkade honom torr och vägde honom och kollade över honom som jag gjort med de redan födda valparna.

Så gav jag herrarna mat och en liten rastning, när jag kom in ville Klara gå och titta på ”bebbi”. Så det gjorde vi, då ser jag att Enya krystar… Titta sa jag till Klara det kommer en bebbi till. Storögt tittade hon när Enya födde fram den sista valpen framför henne. Det var en tikvalp…

Valp 6 hane:   367g
Valp 7 tik:      396g             

Summa summarum så har vår efterlängtade G kull då äntligen anlänt och vi hälsar fyra små prinsessor och tre prinsar välkomna till världen!

Enya och jag skickar en särskild hälsning till Helene för support och stöd när det behövdes!
Ett stort och väldigt tacksamt tack också såklart till min mamma som ställt upp flera dagar och någon natt att vara här och hjälpa mig med barnen när Enya behövde mig som mest!

...jo det är sant! Sambon får inte hitta det och tro att det är gammalt och nått man ska slänga... Först tänkte jag lägga det där jag har kokta ägg. ( brukar koka så många som får plats i äggkokaren så har jag till ett par frukostar ) men där kanske han hittar det och tror det är kokt och så är det ägget borta.... Varför gömma då?
Ja dels slipper jag besväret att förklara varför jag MÅSTE ha det där ägget ( även fast han skulle förstå ) och så var det så få färska ägg kvar på kartan... Typ fyra och ett av dem är gömt och ett av dem har jag blandat i en "dietsoppa" till Enya så hon får i sig lite energi innan/under valpningen. Ifall det kommer igång i natt i morrn bitti eller nått... Jo ägg var det, sambon jobbar ju natt så innan jobbet ( ikväll ) tar han sig nått å äta typ ett par stekta ägg eller nått sånt.. Vill inte riskera stå utan ägg OM det bli valpar o natt/ i morrn för det ägget (gulan) ska va till Enya efteråt...
Sååå jag gjorde en wook med grönsaker och lite gott åt honom så behöver han ej fundera på att steka ägg eller nått...

Ja helt galet va? ;-)
God Natt

I går var det dags för mig att förförsta gången starta på officiellt jaktprov.
Ett Nybörjarklass B prov som anordnades av Springer Östra vid Kungberga Lillgården utanför Nyköping.
Jag hade anmält Diezel. Vi har tränat en del, mest apportering, stadga och sådant. Inte så mycket fältarbete. Så sista månaderna har det vart mest fokus på att få honom att gå ut och ta egna initiativ liksom. Han har helst velat springa vid mina ben och fötter och ber som om lov hela tiden när han skall ”ut från mig”. Det är förstås mitt eget fel… Så som vi bor så är det ju ett ständigt inkallande och ”ja Diezel det är ok” eller ”nej Diezel kom hit nu” Har inte vart ute så mycket med honom på bra marker att träna heller så ja jag kan säga att fält delen med sök och mönster samt jaktlust kändes som de för oss svåraste delarna.

Varför anmälde jag så oss? Jo först och främst för jag ville få se var någonstans i vår träning vi befinner oss samt att själv få en ny erfarenhet att gå på prov. Få träningstips och nya idéer, det är så himla lätt att fastna i det gamla vanliga tragglandet med några dummie apporter hit och dit… Jag vill lära mig och min hund mer och få mer rutin. Samt testa nått nytt och kul med min hund!

Dagen började väl lite sisådär för min och Diezels del, jag körde fel ett antal gången kom ut på några konstiga skogsvägar som min GPS i Iphonen sa att jag skulle köra på… Guppigt och dant och väldigt kurvigt så stackars Diezel mådde inte så värst… Rätt som det var hörde jag ”ulk ulk” och ja det kom några kaskader med kräks…stackars Diezel  

Ja jag kom fram i alla fall precis lagom så jag precis hann med att gå på toa och bli avprickad och få startlistan innan domaren informerade oss om hur provdagen skulle gå till.

Det skulle bli två släpp på två olika sorts marker, en som domaren sa ”tråkigare” på ett stort fält och sedan i mer rolig mark -skogsterräng. Diezel och jag hade efter lottning fått startnummer fyra av elva ekipage och alla var på plats, det var en field spaniel, två jakt cockrar och resterande åtta var Engelska springer spaniels.

Det var intressant att titta på de andra deltagarna och plötsligt var det vår tur… Lite nervös var jag men det släppte så fort jag släppt Diezel, då var koncentrationen på honom.
Han gick fint på fältet i galopp (något långsamt men, men) och med fint sökmönster för honom, han var mycket mycket bättre än någonsin hemma, jag blev super förvånad, glatt överaskad så att säga. Diezel fick skott och apport och stadgan höll fint och han fann dummien och levererade fint till mig.

Som sagt att se andra hundar och förarna jobba var väldigt lärorikt.
Så var även de diskussioner vi hade med varandra om träning och metoder och tips från de som har så himla mycket fin erfarenhet och som gärna ville dela med sig!

Det som är så kul på ett sådant här prov/tävling eller vad vi skall säga ar ju att alla kan lyckas (eller misslyckas) Man är inte konkurrenter liksom utan man kan ju alla få godkänt eller få ett bra träningstillfälle!

Lite senare när alla vart på det ”tråkiga fältet” startade vi om från början i ett skogsparti. Det gick likadant till, jag släppte Diezel och han fick jobba, jag fick några ”tips från coachen” och även några påpekande och  ”tänk så här eller gör så här istället” – m.a.o lärorikt med kritik.
 
När alla sedan var färdiga i skogspartiet så var det dags för lunch och väntan medan domaren skrev rent sina protokoll… Nervös väntan men i goda trevliga människors lag så var det riktigt ok med den väntan – och väääääldigt gott med mat och dryck och kaffetår!

Så var det samling och jag såg att vår skytt för dagen höll i fyra stora fina rosetter… Fyra godkännda, vad kul tänkte jag, men inte tänkte jag det skulle vara en av våra rosetter han höll i…

När domaren Eva började läsa vårt protokoll, jag då var jag lite nervös fast ändå vi skulle ju bara prova så jag hade inte tanken att vi skulle kunna vara godkända?
Men de delar av provet som jag inte trodde på att vi skulle få godkänt på – jo då de hade vi tvåor på… (Man skall ha mint två av fem poäng för att få godkänt så har man en etta på någon av delarna fast femma på allt annat är man tyvärr ej godkänd)
Så kom domaren till de delarna på provet som jag kände var våra ”starkare” delar – då hade Diezel mellan fyra och fem på dem samt en trea på ”allmänt uppförande” – Diezel var GODKÄND och mina tårar trillande såklart ned för kinderna – det var S T O R T för lilla mig och lilla Diezel som bara är små nybörjare och jag som dessutom aldrig trott jag skulle gå på ett ”jaktprov” det är ju bara alla duktiga hundmänniskor och de som hållit på länge och är så erfarna….
Så typiskt mig att inte tro på mig själv alltså…men tji fick jag på mig själv där!!

 
Dagens skytt Lars Persson och dagens domare Eva Widén
Vi som blev godkända sittande fr.vä
Barecho Deal Or No Deal med Maria Herbertsson, Hi-Design's Absolute Extreme med Anette Buske, Picabo's Moonbeams med Anna Kårberg samt Eventide´s Honeyfly med Anna von Friedrichs.

Diezels kritik kan ni få läsa här:
Nu vet vi vad vi skall jobba vidare och bli bättre på :-)

Tänk att se sin lilla dotter öva apportering med hennes älskade Diddi...
Efter jag och Diezel tränat klart, några apporter och sitt/sittsignal övningar idag.
Då ville Klara testa... Hon fick dummien av mig. Diezel fick förstås ögonen på henne då :)klara gör sitt tecknet med handen ( som hon förstås sett mig göra) å säger "Sitt Diddi" han sätter sig så snällt :) Klara slänger iväg dummien....60 cm högst (hihi) Diezel sitter och stirrar på henne å så kommer Klaras kommando "ÄMTA" Diezel hämtar å lämnar sedan hos mig men inte stör det Klara nej hon ropar lyckligt Baaaaa Diddi B(r)Aaaaaa

Snacka om att hon memorerat o kollat in vad vi (Diezel o jag) gjort när vi tränat :-)) synd bara jag inte fick det på film :-)

En vecka har gått i ett rasande tempo och ännu en helg likaså...
Har haft en skön föräldraledig vecka som först och främst ägnats åt barnen, promenader varje dag (kommit upp i 3,5 mil denna vecka) och en del hundträning. Lite extra omvårdnad förstås av Enya som börjar bli tjock så tjock om sin mage.

Har också haft några "valpbesök" det är och har nu vart ett otroligt intresse av denna valpkull, många gillar Enya väldigt mycket enligt vad de säger samt att det säkert är så att kullen ligger bra leveransmässigt i tiden.
Hur som helst har jag aldrig förr direkt tagit emot så mycket "titta innan besök" men denna gång blir det några, tycker det känns bra att träffa några, läsa av lite och se hur pass intresserade de verkar vara... Alltid svårt detta med VK, men men det löser sig säket denna gång med, några faller alltid bort och några tillkommer och några blir besvikna för det inte blev tillräckligt många valpar av rätt kön osv...

Börjar äntligen känna mig "fig for fight" igen efter den hemska förkylningen med halsinfektion som jag dragits med i ca en månad... Så det har vart en bra vecka!

Igår var vi på 60 års kalas, svärmor fyller imorgon och svarfar hade ordnat en överaskningsbaluns på Café Tutingen i Askersund. En mkt god och vällagad trerättersmiddag med sådant som Marja (svärmor) gillar lite extra.
Tyvärr var jag ju tvungen att se rikspuckot (ni vet hon som hatar alla uppfödare av/och rashundar) men hon höll sig på sin kant så jag ägnade henne inte ens en blick, jag bara inte orkar med henne... Hennes sambo tillika Connys bror var dock trevlig och låtsades inte om någon konflikt och jag kan väl saga att jag har ju inget otalt med honom, han är ur trevlig men han har tydligen hittat henne på nått ställe för överblivna och helt onödiga människor... LOL (inte kul igentligen)

Hade iallafall väldigt trevligt tillsammans med övrig släkt, fick träffa lite" sådanna där kusiner och sånt" till Conny som jag bara hört talas om, mkt roligt och jag tycker det vore kul att träffa flera av dem utanför ett sådant här arrangemang, det blir ju lite stelt på nått sätt. Hoppas tid finns till sommaren?

Är väldigt stolt mamma också, både John och Klara skötte sig exemplariskt, mmmmmm vad man blir stolt i mamma hjärtat. Joh charmde de flesta och Klara var lugn och höll sig stilla och inget gnäll. (Tillställningar av sånt här slag är ju oftast inte kul för ungar, även om caféägarna var väldigt tillmötesgående och ordnade med div till barnen :-) )

Måste ju dock berätta nått som gjorde mig lite skrajsen eller fundersam.

Marja öppnade en massa paket och presenter förstås... Efter en stund när det kom till ett större paket gick Klara fram och var lite mer intresserad och ville va med. Paketet var från Marjas syrra som gjort ett lite "ploj paket" då Marja redan fått sin present i form av en konsert av henne som de redan vart på.)  Jag hörde hur Klara pratade om Diddi och Diddi och Diddi...och jag funderade på varför hon kom och tänka på Diddi just nu? (Klara kallar Diezel för Diddi och ibland även andra hundar som ser lite liknade ut)
När Marja börjar pocka up det som är i paketet är det en stor hund i porslin...en lite spaniel likande sak typ som en cavalier eller liknande... Lite scary eller ska Klara få börja göra våra lotto- och V75 rader från och med nu?

Veckan som gick var min första jobbar vecka på sisådär ett år och lite till... Snacka om att man är bortskämd att få gå hemma sålänge... Nu skulle väl inte jag ha nått emot att kunna leva så alltid, jag menar man har ju å göra utan arbetet... MEN arbetet genererar ju liiiiiiite mer pengar än föräldraledighet så det är bara att bita i det sura äpplet och dra igång. Vi sparar med min jobb debut in lite föräldrardagar så jag kan dra ut lite till på tiden för barnen att vara hemma.
(Jobbar varannan vecka)
Det blev iallafall mindre tid för allt och det mesta så att få ihop tiden till trim och bad blev lite svårare men tog de stunder John sov mitt på dagen, Klara hjälpte förstås mer än gärna... Ja hjälpa å hjälpa, i bland mer själpa men va sjutton hon vill ju va med och tycker det är kul så det får väl vara så.

Hon förstod förstås vad som va på G och sa heja Diddi heja Pinnan = utställning för Diezel o Enya...
Klara skulle med, det var väl bara så... Bävade lite för att resa så tidigt på morgonen bara just för hennes skull...
Men så sa Conny: Hör med Helene och David då ni kanske kan åka upp idag? (vid 11.30 tiden på lördagen)
Ja det skulle gå bra svarade Helene på mitt SMS. (Lite komiskt nog satt hon på Fullmäktigemöte i Örebro...)

Vi kom i väg vid 16tiden och körde in på gårdsplanen på Barecho straxt efter 19 tiden.

David trodde väl vi skulle flytta in så mkt packning som jag hade med...

Klara slängde sig genast på golvet med "små aporna", springrarna ägnade hon just inte en blick...
Vi blev bjudna på god mat och trevligt umgänge med Helene, David deras hundar å så var ju Emelie där också :-)

Utställningsdagen var väl ingen höjdare för mig resultatmässigt men men det är ju så som det kan vara...
VG till båda hundarna så det var snabbt slut tävlat för mig.
Enya var med i Barechos uppfödaregrupp som blev bästa grupp och fick HP.

Mina bilder från utställningen är inte precis bra, de är tagna med mobilen... Hade med mig "stora kameran och stora bilxten" (som jag stöddigt berättade för David & Helene när de sa de glömt sin...) MEN det jag inte kom ihåg på lördagskvällen var att ladda kamerabatteriet... OCH det var det sista Conny sa till mig innan jag slog igen dörren hemma... "Ladda nu kameran när du kommer fram..."
ASG jaja så himla dumt kan det bli...:-(

 
Klara strosar omkring i ridhuset som det mest naturliga i världen med hundutställningar hihi jo ja hon är nog lite miljöskadad av mig... ;-)

 
Här en mobilbild på fine Foppa - Windcraft Fifteen Minutes Of Fame som fick VG för dagen han med, pga lite höga svans...

Min vinstlott var istället Klara som skötte sig så fint och är så himla tålmodig... Helt otroligt...man själv kan ju tom bli lite otålig när man väntar... Det som blev lite tok och ledsamheter var på hemresan när hon villa sitta fram med mig och enstund på dagen när hon ville gå å fika (hon var väl lite hungrig) Det kan man ju stå ut med :)
 
BIR och BIM Baros och Miranda
Vi åkte hem straxt efter BIR/BIM och grupperna var avslutat, ville hem till John som hade barnvakt eftersom Conny behövde jobba på kvällen. Vi stannade till på Mc Donalds i Sandviken och åt och sedan innan vi ens kommit ur Sandviken hörde jag att det snarkade i baksätet. Klara vaknade inte förren jag stannade för att tanka upp bilen i Örebro och då var det ju bara två - tre mil hem. :-)

 
Här packar Klara upp utställningsväskan och Hero hoppas vi INTE skal glömma ta med honom nästa gång....

På måndagen var vi bjudna till barnens farfar o farmor eftersom farfar fyllde år. Vi hade turen att få en trerätterslunch så där en måndag.
Till förrätt fick vi en rostad skiva kavring med lax-och räkröra med Kalixlöjrom, till huvudrätt helstekt fläskfilé, potatis gratäng, rotsaksgratäng och svampsås. och efterrätten var en riktigt god men mkt mastig chokladtårta med kaffe till!
Mumsigt värre :-)

Väl hemma igen blev det fotande av Diezel och Enya när de för en gångsskull var i toppskick ;-)

 
John vill oxå vara med och kikar ut genom altandörren :-)

Ja som ni säker vet alla som är läsare av min blogg eller som är mina vänner på FB så lever jag just nu i en bubbla av besvikelse...  
Det är liksom lite så för mig när saker (alltså större saker) går emot mig, då faller världen samman för mig, jag blir deppig och har inte lust med nått... Jo helst bara ligga och sura under täcket. Det är inte att jag är "dålig förlorare" eller nått sånt utan det är snarare att jag har jobbigt att ta besvikelser eller när sådant man jobbat hårt för går i stöpet utan att jag själv liksom kan påverka det... Ingen är ju perfekt eller någon supermänniska så det är kanske normalt? Jag vet inte, jag känner mig iallafall inte speciellt normal när jag är i den "bubblan"...   

Det var väl inte normalt heller att åka till start på söndagsmorgonen kl 03.30 med halsont och rethosta (och med feber men det visste jag inte på morgonen) Men det gjorde jag, satte mig tillsammans med min svärfar på bussen mot Sälen. Starten gick 07.00 då hade vi redan vart vakna i nästan fyra timmar.... (vad håller man på med?)

Mot Smågan då och det gick i snigelfart - inte alls ÅKA skidor utan med GÅ/STAMPA skidor) Ja alla har väl sett hur Vasaloppsstarten ser ut? På öppetspår är det ju dessutom inga startled som delar upp lite grand utan här skidar alla 10 000 skidlöpare iväg samtidigt... I det spår jag och svärfar hamnade i hade vi dessutom ca 10 pers framför oss en liten individ som skidade väldigt långsamt och inte "tog plats", hade nog försökt stå något längre fram om man hade tänkt lite mer. Jaja fram till Smågan kom vi och jag mådde ok det gick ju så långsamt så det var nästan som att gå en promenad...

Mot Mångsbodarna började jag känna i halsen mer och mer och varje djupt andetag jag försökte ta gjore så himla ont...det gick inte att andas djupt...  Kan man inte andas ordentligt vid ansträngning så ssyresätts ju inte musklerna och det blir en riktigt ond cirkel...

Eftersom jag är så onödigt envis så fortsatte jag ändå mot Risberg, det gick sakta för mig och spåren hade ju sett sina bästa minuter redan... Uppkörda, sönderkörda spår, det var inte lättåkt direkt man fick inget gratis... Vi hade otur med temperaturen under dagen alltför varmt ute för att spåren skulle hålla för 10 000 skidåkare. Här borde vi ju tänkt alltså, som jag skrev tidigare, man skulle vart längre fram i start fållan och med det fått bättre spår och bättre utgångsläge att "åka skidor" för mig hade det väl inte hjälpt eftersom jag var sjuk men en tanke till nästa gång..? Nästa gång...? Nästa gång....?  
Svärfar väntade hela tiden in mig, lite synd om honom tycker jag för det drabbade ju honom och hans tid... Försökte få honom att åka men han ville ju förståss se att jag kom fram till Risberg. Jag kom fram dit tillslut och bestämde mig för att bryta där. Man vinner absolut INGET på att försöka sig ta sig i genom nio mil på skidor med feber och ont i halsen... Men jag kan berätta att jag grät när jag brutit, så jäkla mycket grät jag, kunde knappast prata med Conny när jag ringde upp och sa att jag blev tvungen att bryta...

Alla vet ju att man inte skall idrotta med halsont och/eller feber....
MEN allt var ju åt helvete... (ursäkta mitt dåliga språk) alla timmar av bilkörande till skidspår - alla timmar i spåren svett på gymet - barnvakter som ställt upp - pengar man lagt på boende, anm.avg, utrustning och på olika sportdrycker/uppladdningsgrejer... Alltså har säkert lagt ut minst 10 000:- på förberedelser... Iof är det väl väl investerade pengar i hälsa och friskvård... Men då vill man ju inte att det ska vara HÄLSAN som sätter stopp.....

Ja ja får se det som att jag iaf klarade ett "Tjejvasalopp" åkte ju tot 3,4mil iallafall   

Ja det blev ju ett kul inlägg där jag bara klagar.... Men det var lite skönt att skriva av sig och få släppa ut några tårar till... Nu har jag bearbetat sorgen lite till... För jag känner verkligen sorg...

Det som kommer bli det jobbigaste eller är det jobbigaste det är de kommentarerna som är "jasså du fick bryta" "Jasså du klarade det inte" För jag känner ändå inte så - som att jag inte klarade det...jag försökte men det var nått annat som satte stopp... Formen som kännts så jäkla bra... nej får kolla om det finns någon plats kvar på Vasaloppet på söndag... *host-host*  
(Fast det är ju rätt - jag klarade det inte...)

Svärfar kom iallafall i mål   Super bra jobbat av honom är stolt över honom jag!